Polarpriset till Emmylou Harris

Emmylou Harris får Polarpriset i år.

Emmylou Harris får Polarpriset i år.

Det är både bra och välförtjänt.

Bra för att det för första gången, sedan priset instiftades 1992, går till en countryartist och välförtjänt eftersom 67-åringen försökt bredda genren till att vara något mer än bara bruksmusik för en amerikansk sydstatspublik.

Emmylou Harris skivdebuterade 1970 – men bolaget gick i konkurs och plattan gick spårlöst förbi. Där kunde en lovande karriär tappat styrfart – om inte förre Byrds-medlemmen Chris Hillman sett uppträda på en klubb i Los Angeles. Hillman, nu i countryrockgruppen Flyin’ Burrito Brothers, försökte få med Emmylou i bandet – men när inte det gick tipsade han sin kompis Gram Parsons som letade efter en sångerska till sitt första soloalbum.

Och resten är, som det brukar heta, historia.

Paret inledde ett intensivt samarbete och Parsons två skivor, GP och Grevious angel, samt den efterföljande turnén korsbefruktade de den traditionella countrymusiken med rock och blues och blev snabbt kritikerfavoriter samtidigt som de hittade nya lyssnare.

Men allt fick ett abrupt slut på ett sjaskigt hotellrum i Joshua Three i den kaliforniska öknen den 19 september 1973. Gram Parsons hade blandat en cocktail med alkohol och allehanda droger och när hotellpersonalen hittade honom var han redan död. Han blev bara 26 år gammal.

Parsons död tog Emmylou Harris hårt. Under sitt samarbete hade de nämligen blivit mer än bara musikaliska partners och vänskapen hade gått över i förälskelse.

I låten Boulder to Birmingham, på sitt andra album Pieces of the sky, går det nästan att ta på sorgen:

”Well you really got me this time

And the hardest part is knowing I’ll survive.

I have come to listen for the sound

Of the trucks as they move down

Out on ninety five

And pretend that it’s the ocean coming down to wash me clean, to wash me clean

Baby do you know what I mean”

Det blev också startskottet till en lång och framgångsrik solokarriär som sedan har rullat på i fyra decennier. Polarpriset må vara ett tack för lång och trogen tjänst – och kanske finns det till och med andra countryartister som förtjänar det minst lika mycket  – men Emmylou Harris betydelse både som musikalisk förvaltare och brobyggare kan inte överskattas.

I sommar kommer hon för övrigt till Way Out West-festivalen i Göteborg med sin gamle vapendragare Rodney Crowell. Missa dem inte!

Hej då, Don Covay!

Don Covay 1938-2015

De klassiska soulrösterna fortsätter att tystna en efter en.

I söndags avled Don Covay, 76 år gammal.

Precis som många andra i sin generation började han sjunga i den lokala kyrkokören, i det här fallet hemma i baptistförsamlingen i Orangeburg South Carolina, där Covay också ingick i gospelgruppen Cherry Keys med sina tre syskon.

Solokarriären tog sin början 1957 på Little Richards skivbolag Revue, där han också fungerade både som privatchaufför och öppningsakt åt den store stjärnan.

Men det lossnade inte förrän 1965 med Mercy mercy, med en ung Jimi Hendrix på gitarr. Då återfanns Covay på den ansedda etiketten Atlantic och hans stjärna steg ytterligare när Rolling Stones – där för övrigt Mick Jagger alltid varit ett stort Covay-fan – valde att spela in låten till albumet Out of our heads.

Året därpå kom nästa stora hit, See-saw och nu var Covay även eftertraktad som låtskrivare och försåg under de kommande åren etablerade artister som Etta James och Otis Redding med material. Aretha Franklin kan också skicka en tacksamhetens tanke till Covay. Chain of fools, som släpptes 1968 och skrevs av Covay, lade i princip grunden till souldrottningens framgångsrika karriär.

Under 70-talet svajade den egna karriären. Covay bytte skivbolag men nådde aldrig de stora höjderna igen.

Men Mick Jagger glömde aldrig sin gamle idol och släppte in honom som bakgrundssångare på Stones-albumet Dirty work 1986.

1992 fick Don Covay en stroke och stjärnor som Ronnie Wood, Todd Rundgren och Iggy Pop ställde upp på tributskivan Back to the Streets: Celebrating the Music of Don Covay.

Sitt sista album, Adlib, gav Covay ut 2000. Det smet ganska spårlöst förbi, trots stark uppbackning av välrenommerade kolleger Wilson Pickett, Ann Peebles och Syl Johnson.

Här är årets 20 bästa album

2014 är snart till ända – och det är dags att sammanfatta musikåret. Här är mina tjugo favoritalbum i år – med en kort motivering av de tio bästa. Hoppas du gillar vad du läser – och vill du lyssna ligger samtliga titlar på Spotify. Vi syns 2015!

1. STURGILL SIMPSON – Metamodern sounds in country music
I countryns Nashville är det hits som räknas. Men det finns artister som vägrar att hålla till godo med alla strömlinjeformade låtar som lämnar löpande bandet på Music Row. Sturgill Simpson skriver egna låtar och har en röst och en attityd som för tankarna till outlawgeniet Waylon Jennings. Det är bara att lyfta på hatten!

2. LEONARD COHEN – Popular problems
Leonard Cohen fyllde 80 i år, men visar – bortsett från den gammalmansknarriga rösten – inga tecken på ålderssvaghet. Hans texter är knivskarpt reflekterande och det fjäderlätta soundet – med stråkar, diskret blås och den närmast obligatoriska kvinnokören – är ett under av subtilitet. Eleganten från Montreal har åldrats med värdighet.

3. REIGNING SOUND – Shattered
Reigning Sound startade som ett slamrigt garagepunkband hemma i Memphis i början av 2000-talet. Numera är kvintetten stationerad i North Carolina och med sitt sjunde studioalbum lyfter man på allvar och hittar den näst intill perfekta mixen av ringande gitarrock och organisk sydstatssoul.

4. ROBERT ELLIS – The lights from the chemical plant
Det är inte så konstigt att jag tänker på den kultförklarade Townes van Zandt när jag hör Robert Ellis. Båda är från Texas och båda har den sällsynta förmågan att berätta historier som fäster och stannar kvar. Att Ellis dessutom plockar upp och klär Paul Simons Still crazy after all these years i countryskrud är bara bonus.

5. THE WAR ON DRUGS – Lost in the dream
Det mesta är sedan sagt om Adam Granduciel och hans Philadelphia-sextett. Bandets tredje album toppar alla prestigefyllda årsbästalistor och det är svårt att inte ryckas med. Någon beskrev det som en korsning av Kraftwerks drömska krautrock och Springsteens rockeskapism. Det är faktiskt väldigt träffsäkert sammanfattat.

6. THOMPSON: Family
Efter den uppslitande skilsmässan mellan folkrockikonerna Richard och Linda Thompson – utlämnad till allmän beskådan på albumet Shoot out the lights – var det inte många som trodde att de skulle jobba ihop igen. Men tiden läker alla sår och när de till sist återförenas är även parets båda barn Teddy och Kami med. Den senare briljerar för övrigt på Careful som doftar Fleetwood Mac och kalifornisk sandstrand.

7. RICHARD MAGNUSSON & RAG WAGON: Outlaw country band
Svensk country har aldrig varit mycket att skryta över. Men Richard Magnusson och hans kompisar från Luleå i kompbandet Red Wagon är på riktigt och hyllar gamla outlawhjältar som Waylon Jennings, Merle Haggard och Johnny Cash. Magnusson skriver låtar som går direkt på hjärtat och om det fanns någon rättvisa i världen borde det här bli en internationell braksuccé.

8. BEN WATT: Hendra
Ben Watt, som tillsammans med hustrun Tracey Thorn bildade popduon Everything bu the Girl i början av 80-talet, kämpar sedan flera år med Churg Strauss syndrom, en obotlig immunitetssjukdom, vilket gjort att hans musikaliska karriär gått på sparlåga. Det här är dock en välkommen comeback. Watt målar upp dystopiska bilder av ett samhälle i långsamt förfall utan att för den skull larma och göra sig till.

9. DALAPLAN: Plikt och elände
Singelsläppet från Malmöbandets andra fullängdare, Skitig hund, är en av de låtar jag spelat mest i år. En kaxig rockrökare med sångaren Niklas Svensson längst fram ackompanjerad av bångstyriga giatarrer, handklapp och hejaklackskör. Inget revolutionerande – vi har hört det förr från både Wilmer X och Kal P Dal – men man blir på sällsynt gott humör.

10 WILLIE NELSON: Band of brothers
Det är sannerligen inget fel på produktiviteten hos den gamle countrylegendaren. Men ibland önskar man att han hade vilat på hanen i stället för att släppa ännu en skiva slitna covers och nyinspelningar av egna favoriter. Därför är det glädjande att Nelson nu äntligen satt sig ner och för första gången på väldigt länge skrivit nytt material. Band of brothers är Nelsons bästa album på gott och väl tjugo år.

11. DANIEL ROMANO: Come cry with me
12. SUN KIL MOON: Benji
13. SPOON: The want my soul
14. LEE ANN WOMACK: The way I’m livin’
15. FRAZEY FORD: Indian ocean
16. HISS GOLDEN MESSANGER: Lateness of dancers
17. CHRISSIE HYNDE: Stockholm
18. JUSTIN PAYNE: No place lower than high
19. ROSEANNE CASH: The river and the thread
20. BO-DOGS: Bad bad dog!

Nisse är med band – igen

Bo-Dogs poserar för nya albumet utanför Feskekörka i Göteborg.

Jag minns fortfarande den där julikvällen för snart trettio år sedan.

Rytmtältet på Roskildefestivalen.

På scenen Wilmer X. Just precis i det ögonblicket, antagligen, världens hårdast svängiga rockband.

Det blev en fantastisk konsert, kanske en av de fem sex bästa någonsin i mitt liv, och efteråt stapplade vi ut ur tältet. Svettiga, lyckliga och berusade av både musik och – i ärlighetens namn – festivalens promillehaltiga drycker.

Sedan gick livet vidare.

Wilmer X växte ur små replokaler och inspelningsstudior. Det Stora Bolaget lockade med skivkontrakt. Turnéerna växte och blev mer och mer påkostade.

Om allt detta och lite till berättar Nisse Hellberg – gruppens självskrivne ledare – i den nyutkomna och mycket läsvärda biografin Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X (Roos & Tegner)

Men trots att slitningarna till slut blev för stora och Hellberg valde en solokarriär i stället för att hålla liv i Wilmer X går det att skönja att han då och då saknar den där speciella gemenskapen som uppstår i ett rockband.

Kanske är det därför som han har bildat Bo-Dogs tillsammans med Chips Kiesby och Kent Norberg från Sator samt trummisen Patrik Herrström.

Det färska debutalbumet Bad bad dog utgiven av garagerockentusiasten L-p Anderson på Low Impact Records är – tack och lov! – inte det minsta nyskapande utan mer en oförblommerad och kärleksfull hyllning till några av Nisse Hellbergs musikaliska förebilder (Bo Diddley, Ramones, Creedence, Dr Feelgood). På sätt och vis känns det som att sätta sig i en tidsmaskin och färdas tillbaka till den där kvällen i Roskilde.

Nästa steg borde därför vara en turné.

Det här är ju musik som fullkomligt ber på sina bara knän att bli spelad live på intima klubbar.

Jag antar att vi får anledning att återkomma i den frågan.

Tack och hej, Perssons Pack!

Perssons Pack på Pustervik.

25 år. Ett kvarts sekel. Otaliga spelningar från norr till söder.

Men snart är det över. Den 4 oktober går Perssons Pack i mål och avslutar den långa brokiga resan med två konserter på Nalen i Stockholm.

Det är synd, tycker jag.

Men om nu ett av landets röjigaste liveband ska sluta topp är antagligen tillfället rätt valt. I går, på Pustervik i Göteborg, bjöd ”Packet” på ett generöst gig, intensivt och svettigt, och utan några döda punkter.

Chefen själv, Per Persson, lotsar oss, utan åthävor, genom de dryga 90 minuterna och visar än en gång vilket fantastiskt låtskatt han sitter på. Det blir både gamla favoriter som Tusen dagar härifrån, Nyårsafton i New York  och När du är ung, men också flera av höjdpunkterna från det femte och och i mitt tycke bästa albumet (Bortom månen och Mars och I kväll tar vi över stan) framkallar allsång.

Det här är en väoljad konsertmaskin, som under den här sista turnén består av Per Perssons självskrivne sidekick, dragspelsveteranen Magnus ”Limpan” Lindh, Niclas Frisk på gitarr, basisten Josef Sandström och Magnus ”Norpan” Eriksson bakom trummorna.

Om finalen på Nalen kan man bara spekulera.

Men risken är stor att ”Packet” välter det gamla jazzpalatset på Regeringsgatan.

Maritza Horn är tillbaka

Under 70- och 80-talet var Maritza Horn en av våra mest högprofilerade vissångerskor. Sedan försvann hon undan för undan för att till sist tystna helt.
I stället har det de senaste åren handlat om dottern Melissa som snabbt blivit det nya stjärnskottet i det svenska singer & songwriter-facket.
Men nu är Maritza Horn, efter 25 års bortvoro, tillbaka – och det med besked. Nya albumet Just like Greta (Brus & Knaster/Playground), totalt nio spår, består av Van Morrison-låtar och dennes musikaliska uttryck passar Maritza perfekt. Hon undviker emellertid – med undantag av Crazy love – den buttre bardens mest kända inspelningar, utan koncentrerar låtvalet kring hans senaste tioårsperiod.
Till sin hjälp har hon producenten och gitarristen Ola Gustafsson, vars subtila arrangemang släpper in precis lagom med luft i ljudbilden och gör sångerskans röst full rättvisa. Jag tror till och med den den kräsne upphovsmannen nickar gillande och gör tummen upp.

Cina sjunger sina countryfavoriter

Cina Samuelson hyllar sina musikaliska rötter.

Tv-serien Jills veranda var en av vårens stora tittarsuccéer. Jill Johnson, med hjälp av ett alert produktionsteam och ett antal gästartister, bidrog till att den i Sverige länge styvmoderligt behandlade countrymusiken plötsligt blev hetare än någonsin.
Ingen var säkert gladare för det än Cina Samuelson.
Den 51-åriga Bredaredssångerskan, som även skriver egna låtar, har ända sedan i början av 80-talet – då hon var med och bildade bandet Freetown Highway i Fristad – varit en hängiven ambassadör. Men trots två album i eget namn, samarbeten med välkända profiler som Wanda Jackson och Charlie McCoy samt internationella utmärkelser och gott om speltid på europeiska radiostationer är hon fortfarande en av landets bäst bevarade countryhemligheter.
När Jill Johnson nyligen spelade inför storpublik på prestigefyllda Stockholm Music & Arts släppte Samuelson i skymundan sin tredje skiva, Roots & Memories (CMM). Den här gången har hon uteslutande valt material av andra artister och låtskrivare. Det rör sig helt enkelt om personliga favoriter, om låtar som inspirerat, etsat sig fast i medvetandet och följt henne genom livet.
Det hörs också att det är en platta som Cina brunnit för att göra. Hon sjunger inspirerat och låtvalet är smakfullt, allt från Connie Smiths paradnummer Ain’t had no loving, Merle Haggards Everybody’s got the blues till Dottie West-melodramen Mommy, Can I still call him daddy och Harlan Howards You took him off my hands. Dessutom finns här tre utmärkta duetter, av vilka Take me – tillsammans med Dale Watson – sticker ut mest och faktiskt gör George Jones och Tammy Wynettes originalinspelning full rättvisa.
Men covers är covers och Roots & Memories är i mångt och mycket ett snabbjobb. Det lyser också igenom ibland. – och det kan inte ens Cina Samuelssons sprudlande entusiasm dölja.

WOW 2014: Deafheaven – en utsökt ljudvägg

Hipster-metalbandet Deafheaven har tagit fasta på black metal-genrens trendighet och skapat en blandning av Burzum och My Bloody Valentine, kryddat med lite emo och postrock. På avstånd låter de lite som Cranberries med skriksång, men väl inne i Linnétältet slår energin mot en som en vägg, massiv men samtidigt smakfullt dekorerad med melankoliska gitarrmelodier. En skön sonisk ursköljning av öronen, inget dumt sätt att inleda den sista WOW-dagen.

WOW 2014: fredag – Blood Orange och Björn Ulvaues

Dev Hynes gör den solbrända publiken galen av lycka genom att dra igång You’re not Good Enough tidigt i Blood Orange-setet. Han lever ut sina mest lilaskimrande Prince-drömmar, spelar och sjunger strålande och har ett löjligt bra band bakom sig. Efter att ha trevat runt lite med Test Icicles och Lightspeed Champion har Hynes förlöst hela sin talang med Blood Orange, en kreativ boost som även hörs i hans producentjobb med bl.a. Solange och Sky Ferreira. Efter den här spelningen känns det som att han visst är good enough för att ta över D’Angelos bortslarvade kronPrince-titel.

***

Rockstjärnor och Hollywoodskådisar i all ära, Dagens stargazing-ögonblick för mig var att se den gamle IFE-centertanken Mathias Svensson på väg mot VIP:en.

***

Way Out West Conference är en satsning för att nischa WOW ännu mer som den svenska musikbranschens årliga samlingspunkt, lite som SXSW i Austin eller By:Larm i Oslo. För den här låtskrivarnörden var dagens intressantaste punkt panelsamtalet med Sharon Vaughn, Noonie Bao, Carl Falk, Niclas Molinder och Björn Ulvaeus. Det snackades om arbetssätt, hur det är att jobba med DJ:s och om det finns någon konflikt mellan att skriva med hjärtat eller för marknaden. Alla medverkande hade bra saker att säga, men gammal är äldst och jag blev allra mest imponerad av Björn Ulvaeus många insikter. Han pratade bland annat om hur lång tid en låtskrivare måste hålla på med hantverket innan hen börjar se skillnaden på bra och dåliga idéer. Han och resten av panelen tryckte också på vikten av att skriva i samma rum när man skriver tillsammans, till skillnad från att jobba genom att skicka filer till varandra vilket varit den stora trenden de senaste åren. Element som WOW Conference och filmsatsningen känns som smarta drag för att etablera festivalen ännu starkare. Det är nästan så att man glömmer bort att själva artist-lineupen är den svagaste hittills.

Vad jag tyckte om Bill Callahan, Janelle Monae och Future kan ni läsa i BT imorgon. Nu säger vi god natt från Slottsskogen.

Joel Sjöö

WOW 2014: Neneh Cherry – Mamma vet bäst

Apropå triphop och Bristol: den gamla Massive Attack-vännen Neneh Cherry är näst på tur efter Poliça i Linnétältet. Spelningen börjar med tekniska problem, men Cherry bestämmer sig för att ”köra ändå – hårt!”. Hon gör låtar från nya albumet Blank Project till trummor och en bedövande sub-bas. Kanske är det tekniken som suddat ut resten av ljudbilden, men svänget och Cherrys röst räcker långt. Den svenska hiphopens Grand Old Lady (nåja, bara 50 fyllda) har en pondus i rösten och en scennärvaro som få i det här landet kan matcha. När Linda Piras Ladies ställer sig på scenen på lördag borde de bjuda in scenens egen morsa för ett gästspel.

Joel Sjöö