En stor countryröst har tystnat

George Jones 1931–2013.

George Jones är död.

I går somnade han in, 81 år gammal, på Vanderbilt University Medical Center i Nashville.

Därmed har också en av countrymusikens största – och mest själfulla – röster tystnat.

George Jones var nämligen en sångare i ordets rätta och bästa bemärkelse.

Ingen kunde som han berätta en text om brusten kärlek och spruckna drömmar.

Och det var inget fejk eller patetiska låtsaslekar.

George Jones sjöng helt enkelt om sitt eget liv, som var långt ifrån någon promenad i parken.

Tammy Wynette och George Jones.

Fyllor, drogmissbruk och kraschade relationer kantade ständigt hans väg – och det stormiga äktenskapet med Tammy Wynette (1942–1998) är ett av countryhistoriens mest mytomspunna. Det sägs att Jones aldrig någonsin kom över skilsmässan och att hans destruktiva leverne ständigt fick näring i avsaknaden av Tammy vid sin sida.

Men ur tragedier, snedsteg och tillkortakommanden föddes också fantastisk musik.

Som en av hans mest kända låtar, He stopped lovin’ her today, som fångar själva essensen i det vi kallar countrymusik:

He said I’ll love you ‘til I die
She told him you’ll forget in time
As the years went slowly by
She still preyed upon his mind

He kept her picture on his wall
Went half crazy now and then
He still loved her through it all
Hoping she’d come back again

Kept some letters by his bed
Dated 1962
He had underlined in red
Every single I love you

I went to see him just today
Oh but I didn’t see no tears
All dressed up to go away
First time I’d seen him smile in years

He stopped loving her today
They placed a wreath upon his door
And soon they’ll carry him away
He stopped loving her today

 

Sugen på mer? Här har du en Spotify-lista med 32 omistliga George Jones-låtar.

Han blev skivomslagens gudfader

I morgon är det Record Store Day. I första hand för att uppmärksamma affärer som fortfarande säljer musik över disk (hej, Ingemar Magnusson på Folk & Rock i Borlänge!), men i år också för att – mer än någonsin – fira vinylskivans pånyttfödelse.

Något som säkert gladde Storm Thorgerson, innan han i går slöt ögonen och omgiven av sin familj somnade in, 69 år gammal, i sitt hem i London.

Thorgerson – skolkamrat med rockgruppen Pink Floyds båda grundare Roger Waters och Syd Barrett och även nära vän med gitarristen David Gilmour – var Cambridgekillen, som några år efter avslutade konstskolestudier startade designgruppen Hipgnosis tillsammans med kompisen Aubrey Powell.

Deras första uppdrag kom också från just Pink Floyd, som 1968 skulle släppa sitt andra album A Saucerful of Secrets, och behövde hjälp med skivomslaget. Både Thorgerson och Powell var sedan skoltiden vana vid fotografering och kopiering av bilder, men eftersom de inte hade någon riktigt studio, fick Powells badrum till en början tjäna som mörkrum.

Pink Floyd-jobbet gav dock snabbt resultat och snart hade de ena foten inne hos skivbolaget EMI och gjorde bland annat omslag åt grupper som Pretty Things och Free.

Året var 1970, ett nytt decennium hade börjat och det var dags att flytta till egna lokaler i London-stadsdelen South Kensington.

Och med LP-skivans stora genombrott på musikmarknaden strömmade jobben in.

Pink Floyd/Dark Side of The Moon

Ett av de mest prestigefulla var återigen ett omslag för Pink Floyd till det banbrytande och ett av rockhistoriens mest sålda album – Dark Side of The Moon.

Plötsligt var Hipgnosis ordentligt i smöret och gjorde sannerligen skäl för namnet (Hip=cool. Gnosis=grekiska ordet kunskap).

Klassiska omslag för artister och band som Who, 10cc, Paul McCartney och Wings, Led Zeppelin, ELO, Peter Gabriel och Scorpions avlöste varandra och i vissa fall överglänste de faktiskt själva innehållet, musiken.

10CC/Deceptive bends.

I och med musikvideons intåg, som ett sätt att lansera en låt eller en skiva, blev Storm Thorgerson också ett namn att räkna med. Redan 1977 hade han börjat kombinera film och musik. Det kanske mest spektakulära inslaget skedde vid kraftvärmeverket Battersea Power Station i sydöstra London med kompisarna i Pink Floyd i samband med albumet Animals. Till tonerna av öppningsspåret Pigs on the wing lät man en uppspänd, konstgjord gris sväva över området. Samma gris som också kunde ses på skivomslaget.

I dag är Battersea Power Station en kultplats för rockkonnässörer.

Led Zeppelin/Houses of the holy.

Trots att Storm Thorgerson för några år sedan drabbades av en stroke och därefter av cancer fortsatte han oförtrutet att jobba tills kroppen sade ifrån.

Själv var han blygsam och ville helst inte tala så mycket om sin karriär utan konstaterade vid ett tillfälle lakoniskt:

– Jag älskar att mixtra med verkligheten att töja på dess gränser. Några av mina verk ställer också frågan: är det här på riktigt eller inte?

Who/Who´s next.

I går, strax efter sin död, gick vännen David Gilmour ut med ett kort tillkännagivande:

– Han var en aldrig sinande kraft, både som yrkesman och privat. En axel att gråta ut mot och en riktig vän.

Olle flyttar inte ifrån Gräfsnäs

Olle Ljungström har inte slutat röka.

”I Gräfsnäs bor det lite drygt 350 personer.
En av dem är en 52-årig popartist.
– Jag tänker aldrig flytta härifrån, säger skivaktuelle Olle Ljungström, som i kväll har turnépremiär i Göteborg.

Egentligen är det snudd på osannolikt att stockholmaren Olle Ljungström skulle bryta upp från storstadslarmet, köpa ett hus och slå sig ned i den lilla byn, två mil norr om Alingsås, mest känd för sin smalspåriga museijärnväg och ruinen av ett 1500-talsslott.
Men här bor och lever den mytomspunne sångaren och låtskrivaren sedan snart fem år tillbaka, som vilken Svensson som helst.
Och för att ytterligare understryka detta säger han:
– Häromdagen var jag ute och eldade skräp med mina grannar.
Hur kom det sig att du flyttade?
– Jag var trött på Stockholm. Och jag var trött på det liv jag levde där.
Ett eskalerande drogmissbruk hade nämligen mer och mer tagit kontrollen över Olles liv, något som han aldrig gjort någon hemlighet av. I sin självbiografi Jag är både listig och stark berättar han bland annat hur cigaretterna, spriten och narkotikan hjälpte till att övervinna en närmast medfödd blyghet och därför blev nödvändiga attribut i hans image som känd popartist.
Men till skillnad från många andra artister, som likt han själv blivit kvitt drogerna, ångrar han ingenting.
– Jag visste att jag skulle ta droger, det ingick i min plan. Jag var sugen på det långt innan jag visste vilka droger som fanns. Jag hade på känn att jag skulle gilla det, och så blev det som det blev, berättar han i boken.
Och eftersom Olles musikaliska förebilder – Keith Richards, Lou Reed, David Bowie och New York Dolls – använde droger var det naturligt för honom att göra likadant.
– För mig var det ett självklart framgångsrecept. Jag hade en otroligt romantisk syn på droger. Jag såg verkligen fram emot att ta något som möblerade om i skallen.
Men det var förr. Numera är Olle, sedan flera år tillbaka, drogfri. I förra veckan släppte han dessutom sitt åttonde soloalbum Släng in en clown. Producenten heter – precis som förra gången, på den fyra år gamla Sju – Torsten Larsson, tillika basist i det kompband som följer med på den stundande turnén.
I Reeperbahn hade du Danne Sundquist, sedan kom Heinz Liljedahl och nu är det Torsten. Vad har samarbetet med honom betytt för dig?
– Torsten är ett bollplank som jag testar mina idéer på. Men vi har ingen direkt metod som vi jobbar efter. Jag skriver låtarna och vet hur jag vill att det ska låta musikaliskt. Men Torsten är viktig när det gäller att slutföra alltsammans och få det att fungera.
Och det var väl han som fick dig att flytta till Gräfsnäs?
– Ja, det var det. Allt började med att min manager Ulf (Andersson) ringde och väckte mig en natt när jag låg och sov. Han och Torsten satt på krogen i Göteborg och Ulf tyckte att Torsten skulle producera min nästa skiva. Jag åkte ner till Göteborg och träffade Torsten och bodde hemma hos honom och hans tjej.
– Jag märkte att jag trivdes bra där och bad sedan Torsten leta efter ett hus. Han gick in på en bostadssajt på nätet och det första som poppade upp var huset i Gräfsnäs. Jag sa: Jag tar det. Sedan hjälpte Torsten mig, såg till att det blev besiktigat och sedan betalade jag och flyttade in.
Men det måste bli ensamt ibland?
– Jag har aldrig haft några problem med att bara umgås med mig själv. Det är skönt att bara sitta och läsa en bok eller titta på något dåligt teveprogram. (Olle har, enligt uppgift, fyra teveapparater som ständigt är påslagna.)
Varför har den nya skivan dröjt så länge?
– Den har varit på gång ett bra tag, men det kom en del saker emellan. Torsten blev farsa och sedan var jag upptagen av inspelningarna av Så mycket bättre…
…och nu är du nästan ”överallt”, precis som du sjöng i den där låten med samma namn för snart tjugo år sedan. Känner du extra press nu?
– Jag har aldrig känt någon press, vare sig förr eller nu. Jag bestämmer mitt eget tempo och gör saker och ting när jag känner för det. Musiken är verkligen inget undantag.
Succén med Så mycket bättre har förstås inte gått spårlöst förbi. Magnus Ugglas hyllade version av Olles Min far var för några veckor sedan den mest nedladdade låten på Itunes.
Vad känner du inför uppståndelsen?
– Inget speciellt egentligen – men visst är jag stolt och glad innerst inne.
Olle Ljungströms fokus har den senaste tiden legat på inspelningen av nya skivan. Hemma i huset i Gräfsnäs har han en egen inspelningsstudio, vilket förstås har sina fördelar.
– Man slipper att hyra studiotid och dessutom kan musikerna komma hit och göra pålägg. Många av låtarna är också inspelade hemma hos mig. Det är en fantastisk frihet.
Din förra skiva Sju var väldigt mörk och dyster. Den här gången låter du lyckligare och mer harmonisk.
– På Sju hör man att jag var väldigt frustrerad och besviken på en massa saker. Så är det inte den här gången. Jag mår väldigt bra just nu. Jag har för första gången ett eget hem som jag trivs i. Mina grannar är snälla och jag älskar min flickvän.
Kan du någon gång ångra att du inte bröt upp från Stockholm tidigare?
– Visst kan jag det. Men förklaringen var väl att jag inte var redo förrän det var så dags.
Om den senaste tiden varit full med intervjuer och promotion för den nya plattan har den gångna veckan mest handlat om stenhårda repetitioner inför den stundande turnén. I kväll har Olle Ljungström och hans band premiär på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Olle är full av förväntan och ser fram emot att möta en levande publik.
– Det ska bli sjukt kul.

Intervjun med Olle Ljungström publicerades första gången i Borås Tidnings bilaga Hela Helgen (29 mars).

Det finns ingen som Kinky

Kinky skålar i tequila.

I Göteborg, på Pusterviksteatern en kylig onsdagskväll i april, är han en väl bevarad kultfigur som dyrkas av några hundra personer.

Men hemma i Texas är countryartisten och författaren Kinky Friedman, 69, en superkändis, som både väcker sympatier och förakt. För sju år sedan ställde han upp som oberoende kandidat i guvernörsvalet och hamnade till sist på fjärde plats och fick 15 procent av rösterna.

På Pusterviksteatern – inför en publik som är väl bekanta med hans låtar och bitska judiska humor – är ”The Kinkster” i högform.

Han drar skämt om feminister, rasister, djursex och berättar också hur han partajade i åtskilliga timmar med en för honom obekant man på legendariska rockklubben The Trobadour i Los Angeles – utan att veta att det var Eric Clapton.

Det är stå upp-komik i toppklass och Kinky Friedman myser och njuter av en publik där åtminstone några tycks ha besökt platserna och städerna i Texas vars namn han droppar då och då.

Och i hans stora paradnummer They ain’t making jews like Jesus anymore är det många som kan texten utantill och sjunger med

Men Kinky har en mörkare, och seriös, sida också.

I klassiska låtar som The Ballad of Ira Hayes och Woody Guthries Pretty boy Floyd visar han upp ett djup och en medkänsla som är rörande.

Men den starkaste stunden är utan tvekan när Kinky under nästan tjugo minuter läser ett kapitel ur en av sina böcker som handlar om hans far Tom, krigshjälten från andra världskriget. Det är väldigt amerikanskt, enormt patriotiskt – men det är knäpptyst i lokalen.

Maken till artisteri på livenivå får man leta efter.