Pete Seeger 1919–2014

Pete Seeger vid Montereys jazzfestival 2009.

Pete Seeger är död. Han avled lugnt och stilla hemma i New York i går, 94 år gammal.

Seegers betydelse för den amerikanska folkmusiken kan förstås inte överskattas. Tillsammans med vännen och läromästaren Woody Guthrie (1913–1967) var han under mer än tre decennier den självklara rösten för den politiskt medvetna arbetarklassen, alltid beredd att dra en lans för orättvisor och medborgerliga övertramp.

Men som sådan var han också extra påpassad. Det är ingen hemlighet att den federala polismyndigheten, FBI, noggrant höll koll på vad Seeger sysslade med, oavsett om aktiviteterna gällde den svarta medborgarrättsrörelsen eller protesterna mot Vietnamkriget.

Som musiker och låtskrivare kom han att påverka åtskilliga yngre artister. Han skrev sånger som If I had a hammer, Where have all the flowers gone och Turn turn turn – den senare blev en klassisk 60-tals hit med The Byrds.

Bob Dylan bedyrade redan i unga år såväl Woody Guthrie som Seeger sin respekt, något som genomsyrar de tidiga albumen. Dylan blev också nära vän med de båda, även om vänskapen med Seeger fick sig en törn vid Newportfestivalen – folkmusikens årliga kraftsamling – 1965. Det var då Dylan helt sonika bytte ut den akustiska gitarren och i stället pluggade in den elektriska. Folkmusikpuritanerna reagerade och ilsknade till och argast av dem alla var Pete Seeger som flera gånger var på väg fram för att bryta strömmen i ljudanläggningen.

Men läromästaren och lärjungen försonades så småningom och Dylan har beskrivit Seeger som ett helgon, något som huvudpersonen vände sig emot.

Pete Seeger var nämligen inte speciellt intresserad att självmant kliva in i rampljuset, även om han 1993 fick en Grammy för sin livsgärning och tre år senare valdes in Rock and Roll Hall of Fame.

Även Bruce Springsteen har framhållit Pete Seeger som förebild. På albumet Seeger sessions uppdaterade han de gamla arbetarsångerna och gav dem både en ny inramning och publik.

Nu är Pete Seeger borta. Men hans sånger och politiska gärning kommer att leva vidare.

Kinks fyller 50 – och kan återförenas

The Kinks, modell 1964. Från vänster Mick Avory, Ray Davies, Dave Davies och Pete Quaife.

Jag måste ha varit sju år där jag satt framför radion. Det var lördag eftermiddag, klockan mellan tre och fyra och på radion sändes som vanligt Tio-i-topp. En närmast helig stund för en liten grabb som nyss upptäckt popmusiken.

Plötsligt strömmade den bara ut ur högtalaren, en låt som jag sedan aldrig kunnat glömma: Sunny Afternoon med The Kinks.

Först det där taktfasta gitarrackordet och sedan rösten, Ray Davies snuviga röst, som snyggt flöt ovanpå ett rullande music hall-piano. Att Davies – på karaktäristisk cockney-enegelska – sjöng om skattmasen som knackar på hans dörr och att flickvännen lämnat honom var inget som fanns i en sjuårings begreppsvärld.

Men det gjorde ju inget.

Kinks var bandet som nu på fullt allvar skulle utmana Beatles i kampen om popfansen och skivköparna.

Och så blev det.

Sunny Afternoon följdes bland annat av Waterloo Sunset – kanske en av de vackraste låtar som skrivits om London – Dead End Street, Dedicated Follower Of Fashion, Victoria, och Picture Book. Ray Davies mästerligt skildrade berättelser bar lukten från fish & chips, fuktiga ylletröjor och dragiga förortslägenheter.

I år är det 50 år sedan The Kinks bildades – och, trots att bandet formellt upplöstes 1993, har rykten om en återförening börjat spridas.

Inte minst i det senaste numret av Uncut där en av tidningens medarbetare Nick Hasted träffat Ray Davies och tre år yngre brodern Dave.

Men att sammanföra dem lät sig dock inte göras. Det är sedan länge allmänt känt att bröderna,  ända sedan ungdomsåren i den nedslitna kvarteren runt Denmarks Terrace i London-stadsdelen Fortis Green, bråkat och varit osams. Så Nick Hasted fick intervjua dem var och en för sig.

Fast det visade sig att relationen faktiskt tinats upp på det senaste året.

I slutet av sommaren stämde bröderna möte på en pub i Highgate i norra London. Det var första gången på nio år som de över huvud taget pratade med varandra.

”Vi gick in på en pub, drack några Guinness och snackade om all möjlig skit, om hur det var förr och vad vi gör i dag”, berättar Ray Davies i Uncut.

Naturligtvis blev ett av samtalsämnena det stundande 50-årsjubiléet för Kinks. Och faktum är att varken Ray eller Dave utesluter att gruppen kan återförenas i år.

”Det har aldrig varit så nära som nu”, säger Ray Davies, lite kryptiskt.

Dave har heller inget emot att dra ihop bandet igen – men kastar för säkerhets skull in en brasklapp:

”Jag vill inte se arvet efter The Kinks solkas ner av två patetiska gamla gubbar som bara gör det pengar.”

En tredje originalmedlem, trummisen Mick Avory, har heller inget emot att Kinks återuppstår. Avory, som de senaste åren spelat med grupperna 60’s Allstars och Kast-Off Kinks (med tidigare Kinks-medlemmar), har dock varken pratat med Ray eller Dave.

”Men jag skulle bli besviken om jag inte blev tillfrågad att vara med”, säger han till Uncut.

Avory tror dock att brödernas osämja återigen kan sätta käppar i hjulet. I synnerhet är det Dave Davies nyckfulla temperament som oroar den gamle Kinks-trummisen.

”Ena stunden kan han kalla Ray för ’cunt’ i en intervju i Rolling Stone för att i nästa vilja låna pengar av honom. Hur djävla dumt är inte det?”

Ray Davies verkar dock fast besluten att återförena Kinks, trots allt. Så här säger han i slutet av intervjun i Uncut:

”Jag medger att det verkar underligt, men det är ju min idé – så varför gör vi det inte? Det är svårare för Dave, han är mer skeptisk. Men jag ska göra allt jag kan för att få det att fungera”.

Phil Everly 1939–2014

Phil (till vänster) och Don Everly här i ett framträdande 1960.

I går avled Phil Everly – två veckor före sin 75-årsdag.
Därmed har en av musikhistoriens mest inflytelserika brödrapar, Everly Brothers, splittrats.
Ensam kvar är den två äldre brodern Don.
I slutet av femtiotalet och början av sextiotalet skickade Everly Brothers upp listraketer som Bye bye love, Wake up little Suzie, All I have to do is dream, Claudette, Bird dog och Cathy’s clown, i både hemlandet USA och England.
Bröderna blev snabbt världsstjärnor och gick hem såväl hos hemmafruar som tuffa rockare med skinnpaj och brylecreme i håret.
Men det var i hillbillymusiken som båda hade sina rötter. De föddes i gruvdistriktet Muhlenberg County i Kentucky nära bergskedjan Appalacherna och tack vare pappa Ike – själv en legendarisk och stilbildande gitarrist i countryhistorien – inspirerades Don och Phil av andra musikaliska brödrapar som Delmore Brothers och The Louvin Brothers.
På sitt kanske allra bästa album, Songs our daddy taught us från 1958, blev det allra som allra tydligast.
Bröderna Everlys närmast telepatiska förmåga att sjunga stämmor har aldrig låtit bättre än här och de de uråldriga sångerna, allt från skotska skillingtryck till gamla cowboysånger, full rättvisa. Musikaliskt är det väldigt sparsmakat. Allt som hörs är Don och Phils akustiska gitarrer och Floyd Chance kontrabas.
Fansen, som väntade på en platta med lättsmälta hits, blev dock besvikna och den kommersiella floppen var oundviklig.
Men Don och Phil, som redan lärt sig branschen knep och tricks, lät sig inte nedslås.
Det här var nämligen den andra och sista LP:n de gjorde för bolaget Cadence och förhandlingar om ett lukrativt kontrakt med jätten Warner Brothers var redan igång. Bröderna var därför noga med att deras svanesång för Cadence inte skulle resultera i att den styckades upp i singlar som skulle störa utgivningsplanerna på deras nya skivbolag.
Men förra året, bara några månader före Phil Everlys död, fick låtarna plötsligt ett nytt liv.
När den svala jazzsågerskan Norah Jones och punkrockaren och Green Days frontman, Billy Joe Armstrong, inledde ett samarbete var det genom den gemensamma kärleken till Everly Brothers och i synnerhet Songs our daddy taught us.
Albumet Foreverly fick kanske inte världen att stanna – men det var en stilfull hommage och ett efterlängtat erkännande till ett av countryhistoriens mest förbisedda mästerverk.