Cina Samuelson hyllar sina musikaliska rötter.
Tv-serien Jills veranda var en av vårens stora tittarsuccéer. Jill Johnson, med hjälp av ett alert produktionsteam och ett antal gästartister, bidrog till att den i Sverige länge styvmoderligt behandlade countrymusiken plötsligt blev hetare än någonsin.
Ingen var säkert gladare för det än Cina Samuelson.
Den 51-åriga Bredaredssångerskan, som även skriver egna låtar, har ända sedan i början av 80-talet – då hon var med och bildade bandet Freetown Highway i Fristad – varit en hängiven ambassadör. Men trots två album i eget namn, samarbeten med välkända profiler som Wanda Jackson och Charlie McCoy samt internationella utmärkelser och gott om speltid på europeiska radiostationer är hon fortfarande en av landets bäst bevarade countryhemligheter.
När Jill Johnson nyligen spelade inför storpublik på prestigefyllda Stockholm Music & Arts släppte Samuelson i skymundan sin tredje skiva, Roots & Memories (CMM). Den här gången har hon uteslutande valt material av andra artister och låtskrivare. Det rör sig helt enkelt om personliga favoriter, om låtar som inspirerat, etsat sig fast i medvetandet och följt henne genom livet.
Det hörs också att det är en platta som Cina brunnit för att göra. Hon sjunger inspirerat och låtvalet är smakfullt, allt från Connie Smiths paradnummer Ain’t had no loving, Merle Haggards Everybody’s got the blues till Dottie West-melodramen Mommy, Can I still call him daddy och Harlan Howards You took him off my hands. Dessutom finns här tre utmärkta duetter, av vilka Take me – tillsammans med Dale Watson – sticker ut mest och faktiskt gör George Jones och Tammy Wynettes originalinspelning full rättvisa.
Men covers är covers och Roots & Memories är i mångt och mycket ett snabbjobb. Det lyser också igenom ibland. – och det kan inte ens Cina Samuelssons sprudlande entusiasm dölja.
perssons musik 