I Borås Tidnings bilaga Hela Helgen (9 mars) skrev jag om David Bowie och hans comeback. Eftersom BT inte lägger ut sitt featurematerial på webben kan jag inte länka artikeln. Därför väljer jag att pytsa ut den i sin helhet här i stället. Bra, va?
”I dagens digitala värld – bland bloggar, twitterkonton och andra sociala medier – sprids lögner, skvaller och nyheter med ljusets hastighet. Att, som David Bowie, lyckas hålla en planerad comeback hemlig borde därför vara stört omöjligt. Alltid är det någon som läcker, något som sipprar ut ur det finmaskiga nät som omgärdar en artist av Bowies kaliber.
Men den 8 januari, på sin 66-årsdag, chockade han omvärlden och släppte sin första nya låt Where are we now? direkt på nätet.
Det var ett livstecken så gott som något.
I synnerhet när det till och med förekommit historier om att Bowie skulle vara döende, att han aldrig återhämtat sig från den hjärtattack som drabbade honom i början av seklet.
Några suddiga paparazzibilder, där en kepsförsedd Bowie köper en smörgås i ett gathörn på Manhattan i New York, och hustrun Imans berättelse i The Times om att hennes man trivs förträffligt med att bara vara hemma och inte längtar tillbaka till rampljuset, förmådde heller inte stoppa ryktesfloran.
Men här var han nu, alltså – i en svartvit video med gråmurriga snapshots och med en låt som direkt förde tankarna tillbaka till en av Bowies mest kreativa faser, den andra halvan av 70-talet när han i rask takt spelade in den klassiska albumtrilogin Low, Heroes, Lodger i legendariska Hansa-studion i Berlin.
Att producenten nu, precis som då, heter Tony Visconti är förstås helt logiskt. Visconti, som dessutom är en av Bowies närmaste vänner, verkar också ha varit en av de få personer som känt till tankarna på en återkomst.
Nya albumet är ute nu.
Nya albumet The next day är Bowies 30:e sedan debuten 1967. Det kom ut i går men jag har lyssnat igenom det några gånger på nätet den senaste veckan och kan konstatera att Bowie gör sitt bästa för att återigen vara relevant för dagens musikpublik och skivköpare.
Omslaget, med titeln skriven på en vit fyrkant som i sin tur lagts över det gamla omslaget till Heroes, signalerar att Bowie skulle ha återvänt till Berlin, men skivan är inspelad i New York och det är egentligen bara nämnda Where are we now som ger de där krautrockigt minimalistiska vibrationerna som kännetecknade Bowies period i den tyska metropolen.
Det är en bra platta, dock inte sensationell, men som statement är den förstås betydelsefull. Det är som om han försöker säga oss:
– Hej, det är jag som är David Bowie. Jag har varit borta i tio år, men jag lever och mår bra. Jag har inget kvar att bevisa, vare sig för mig själv eller för andra. Men jag är fortfarande sugen på att göra musik och skriva låtar.
Bowie är förstås fullständigt på det klara med sitt historiska värde, om hur han genom åren influerat artister och band och inte minst om sin roll som stil- och modeikon. Nu vill han helt enkelt testa hur starkt varumärket är, om det fortfarande är hett i ett allt intensivare mediebrus.
Det påminner faktiskt lite om när Elvis Presley – efter lite för många harmlösa Hollywood-filmer – till slut beslutade sig för att återuppväcka sig själv som rockkung. Elvis hade fullt fog för oron över att hans gamla fans glömt bort honom – men, med full exponering och en vid det här laget klassisk tv-special – tog han sig tillbaka till rampljuset.
Jag vet inte hur David Bowie tänker eller hur hans strategi ser ut.
Han kan inte längre gömma sig bakom Ziggy Stardust, The Thin White Duke eller något annat av sina alter egon.
Bowie är 66 år och i den lysande videon till den andra låten, The stars (are out tonight), som getts ut som singel, ser man honom gå omkring, arm i arm med skådespelerskan Tilda Swinton. Bowie är klädd i beige trenchcoat och i hans fårade ansikte ser man plötsligt en man som förlikat sig med känslan av att åldras och försöka göra det med värdigheten i behåll.
Kanske är det så enkelt och möjligen stämmer det, som hustrun Iman påpekar i intervjun med The Times, att hennes make idag helst föredrar att sitta i en fåtölj och läsa allt från tjocka romaner till poesi, biografier och tidningar.
Fast skulle någon, vilket verkar vara fallet i detta nådens år 2013, kratta manegen är det förstås svårt för en gammal cirkushäst som Bowie att bara sitta stilla och inte anta utmaningen.”
perssons musik 