Kinky skålar i tequila.
I Göteborg, på Pusterviksteatern en kylig onsdagskväll i april, är han en väl bevarad kultfigur som dyrkas av några hundra personer.
Men hemma i Texas är countryartisten och författaren Kinky Friedman, 69, en superkändis, som både väcker sympatier och förakt. För sju år sedan ställde han upp som oberoende kandidat i guvernörsvalet och hamnade till sist på fjärde plats och fick 15 procent av rösterna.
På Pusterviksteatern – inför en publik som är väl bekanta med hans låtar och bitska judiska humor – är ”The Kinkster” i högform.
Han drar skämt om feminister, rasister, djursex och berättar också hur han partajade i åtskilliga timmar med en för honom obekant man på legendariska rockklubben The Trobadour i Los Angeles – utan att veta att det var Eric Clapton.
Det är stå upp-komik i toppklass och Kinky Friedman myser och njuter av en publik där åtminstone några tycks ha besökt platserna och städerna i Texas vars namn han droppar då och då.
Och i hans stora paradnummer They ain’t making jews like Jesus anymore är det många som kan texten utantill och sjunger med
Men Kinky har en mörkare, och seriös, sida också.
I klassiska låtar som The Ballad of Ira Hayes och Woody Guthries Pretty boy Floyd visar han upp ett djup och en medkänsla som är rörande.
Men den starkaste stunden är utan tvekan när Kinky under nästan tjugo minuter läser ett kapitel ur en av sina böcker som handlar om hans far Tom, krigshjälten från andra världskriget. Det är väldigt amerikanskt, enormt patriotiskt – men det är knäpptyst i lokalen.
Maken till artisteri på livenivå får man leta efter.
perssons musik 