Olle Ljungström har inte slutat röka.
”I Gräfsnäs bor det lite drygt 350 personer.
En av dem är en 52-årig popartist.
– Jag tänker aldrig flytta härifrån, säger skivaktuelle Olle Ljungström, som i kväll har turnépremiär i Göteborg.
Egentligen är det snudd på osannolikt att stockholmaren Olle Ljungström skulle bryta upp från storstadslarmet, köpa ett hus och slå sig ned i den lilla byn, två mil norr om Alingsås, mest känd för sin smalspåriga museijärnväg och ruinen av ett 1500-talsslott.
Men här bor och lever den mytomspunne sångaren och låtskrivaren sedan snart fem år tillbaka, som vilken Svensson som helst.
Och för att ytterligare understryka detta säger han:
– Häromdagen var jag ute och eldade skräp med mina grannar.
Hur kom det sig att du flyttade?
– Jag var trött på Stockholm. Och jag var trött på det liv jag levde där.
Ett eskalerande drogmissbruk hade nämligen mer och mer tagit kontrollen över Olles liv, något som han aldrig gjort någon hemlighet av. I sin självbiografi Jag är både listig och stark berättar han bland annat hur cigaretterna, spriten och narkotikan hjälpte till att övervinna en närmast medfödd blyghet och därför blev nödvändiga attribut i hans image som känd popartist.
Men till skillnad från många andra artister, som likt han själv blivit kvitt drogerna, ångrar han ingenting.
– Jag visste att jag skulle ta droger, det ingick i min plan. Jag var sugen på det långt innan jag visste vilka droger som fanns. Jag hade på känn att jag skulle gilla det, och så blev det som det blev, berättar han i boken.
Och eftersom Olles musikaliska förebilder – Keith Richards, Lou Reed, David Bowie och New York Dolls – använde droger var det naturligt för honom att göra likadant.
– För mig var det ett självklart framgångsrecept. Jag hade en otroligt romantisk syn på droger. Jag såg verkligen fram emot att ta något som möblerade om i skallen.
Men det var förr. Numera är Olle, sedan flera år tillbaka, drogfri. I förra veckan släppte han dessutom sitt åttonde soloalbum Släng in en clown. Producenten heter – precis som förra gången, på den fyra år gamla Sju – Torsten Larsson, tillika basist i det kompband som följer med på den stundande turnén.
I Reeperbahn hade du Danne Sundquist, sedan kom Heinz Liljedahl och nu är det Torsten. Vad har samarbetet med honom betytt för dig?
– Torsten är ett bollplank som jag testar mina idéer på. Men vi har ingen direkt metod som vi jobbar efter. Jag skriver låtarna och vet hur jag vill att det ska låta musikaliskt. Men Torsten är viktig när det gäller att slutföra alltsammans och få det att fungera.
Och det var väl han som fick dig att flytta till Gräfsnäs?
– Ja, det var det. Allt började med att min manager Ulf (Andersson) ringde och väckte mig en natt när jag låg och sov. Han och Torsten satt på krogen i Göteborg och Ulf tyckte att Torsten skulle producera min nästa skiva. Jag åkte ner till Göteborg och träffade Torsten och bodde hemma hos honom och hans tjej.
– Jag märkte att jag trivdes bra där och bad sedan Torsten leta efter ett hus. Han gick in på en bostadssajt på nätet och det första som poppade upp var huset i Gräfsnäs. Jag sa: Jag tar det. Sedan hjälpte Torsten mig, såg till att det blev besiktigat och sedan betalade jag och flyttade in.
Men det måste bli ensamt ibland?
– Jag har aldrig haft några problem med att bara umgås med mig själv. Det är skönt att bara sitta och läsa en bok eller titta på något dåligt teveprogram. (Olle har, enligt uppgift, fyra teveapparater som ständigt är påslagna.)
Varför har den nya skivan dröjt så länge?
– Den har varit på gång ett bra tag, men det kom en del saker emellan. Torsten blev farsa och sedan var jag upptagen av inspelningarna av Så mycket bättre…
…och nu är du nästan ”överallt”, precis som du sjöng i den där låten med samma namn för snart tjugo år sedan. Känner du extra press nu?
– Jag har aldrig känt någon press, vare sig förr eller nu. Jag bestämmer mitt eget tempo och gör saker och ting när jag känner för det. Musiken är verkligen inget undantag.
Succén med Så mycket bättre har förstås inte gått spårlöst förbi. Magnus Ugglas hyllade version av Olles Min far var för några veckor sedan den mest nedladdade låten på Itunes.
Vad känner du inför uppståndelsen?
– Inget speciellt egentligen – men visst är jag stolt och glad innerst inne.
Olle Ljungströms fokus har den senaste tiden legat på inspelningen av nya skivan. Hemma i huset i Gräfsnäs har han en egen inspelningsstudio, vilket förstås har sina fördelar.
– Man slipper att hyra studiotid och dessutom kan musikerna komma hit och göra pålägg. Många av låtarna är också inspelade hemma hos mig. Det är en fantastisk frihet.
Din förra skiva Sju var väldigt mörk och dyster. Den här gången låter du lyckligare och mer harmonisk.
– På Sju hör man att jag var väldigt frustrerad och besviken på en massa saker. Så är det inte den här gången. Jag mår väldigt bra just nu. Jag har för första gången ett eget hem som jag trivs i. Mina grannar är snälla och jag älskar min flickvän.
Kan du någon gång ångra att du inte bröt upp från Stockholm tidigare?
– Visst kan jag det. Men förklaringen var väl att jag inte var redo förrän det var så dags.
Om den senaste tiden varit full med intervjuer och promotion för den nya plattan har den gångna veckan mest handlat om stenhårda repetitioner inför den stundande turnén. I kväll har Olle Ljungström och hans band premiär på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Olle är full av förväntan och ser fram emot att möta en levande publik.
– Det ska bli sjukt kul.
Intervjun med Olle Ljungström publicerades första gången i Borås Tidnings bilaga Hela Helgen (29 mars).
perssons musik 