Jill Johnson på sin veranda i Nashville. Foto: Per Dahlberg/SVT
För snart en vecka sedan sändes det sista avsnittet av Jills veranda i SVT. Det är sällan ett musikprogram, allt igenom svenskproducerat från idé till färdigt resultat, får ett sånt genomslag och omfamnas av såväl tv-publik som kritiker.
Jill Johnson har sagt att avsikten med serien har varit att få tittarna att upptäcka countrymusiken, ta död på en och annan fördom, utan att för den skull rygga för de konservativa strömningar som fortfarande omgärdar genren.
Att låta en svensk artist besöka Jill och Nashville med en favoritlåt, en ”önskelista”, och insupa den musikaliska atmosfären och amerikanska söderns kultur är helt enkelt utmärkt public service, bildnings-tv när den som allra bäst.
Mycket är förstås Jills egen förtjänst. Hon är öppen, chosefri, rör sig ledigt och lätt i sin ”andra hemstad” och vågar ibland kasta manuskorten och öppet skylta med både kunskapsluckor och sina innersta känslor.
Kort sagt – här är en programledare som går rätt genom rutan och som ger cred till en länge förbisedd musikstil.
Samtliga sex avsnitt har varit klart sevärda, men givetvis är det några som stuckit ut lite extra.
Här är tre händelser som blev mina personliga favoriter:
Titiyo valde att fokusera på rasproblematiken i den amerikanska södern. Det blev ett besök Pulaski, staden där Ku Klux Klan en gång grundades, och även ett uppträdande på en lokal bar, där hon, Jill och bandet framförde Linda Martells Color him father. Titiyo fick även, efter diverse researcharbete, träffa Martell, den första svarta kvinnan som uppträdde i countryns högborg Grand Ol’ Opry. Ett möte som det slog gnistor om.
När författaren, journalisten och artisten Kristian Gidlund, döende i cancer, påpekade att hans store idol Hank Williams bara blev 29 år och att han förmodligen själv inte skulle bli äldre blev det tv som kröp under skinnet. Jill kunde inte hålla tillbaka tårarna och vi var många som satt med en klump i bröstet. Resan till Nashville blev Gidlunds sista. Han avled bara någon månad senare, den 15 september 2013 – bara fyra dagar innan sin 30-årsdag.
Magnus Carlson, sångare och frontman i gruppen Weeping Willows, är ett stort countryfan och när han och Jill bestämde mötesplats blev det i Hendersonville, utanför porten till tomten där Johnny Cash en gång bodde. Carlson och Jill besökte även Cash och June Carters son, John Carter Cash, som visade runt i The Cabin, där hans far spelade in sina sista album i den redan klassiska American recordings-sviten. Höjdpunkten blev dock när de stötte på den hemlöse gatumusikanten Doug Seegers på Nashvilles stora nöjesgata Broadway. När Seegers sjöng sin låt Going down to the river gick både Carlson och Jill igång på alla cylindrar och allt slutade i The Cabin, där låten sattes på tejp. Efter programmet har låten blivit en snackis och Doug Seegers själv är överväldigad över responsen. ”Det här är min belöning från Gud för att jag fått ordning på mitt liv. Han visar mig vad jag faktiskt kan göra med mitt liv. Hela den här resan från inspelningen av låten med Jill och Magnus till alla reaktioner nu har varit ’mind-blowing’, har han sagt i en intervju med SVT.
Jills veranda lämnar onekligen ett tomrum efter sig i programtablån på onsdagskvällarna.
Men något säger mig att serien kommer att fortsätta.
Jag skulle nämligen redan nu kunna räkna upp en handfull svenska artister som är sugna på att åka till Nashville och leva countryliv med Jill Johnson.
perssons musik 